waller -

Det är två år sedan jag bodde på Mariehemsvägen 35A 5 tr.
Det är två år sedan jag var så sjukt helvetes skeptisk till att börja Bräntbergsskolan,
"det här kommer bli som alla andra skolor. Ännu en gång får jag sätta upp en hård attityd och försvara mig mot alla",
det var med den inställningen jag kom till skolan som under fantastiskt kort tid skulle förändra mig till det bättre. Ge mig en andra chans.

Jag kom till skolan och träffade en ung lärare med snälla ögon, som skulle vara min mentor.
Hon visade förståelse för vad jag tyckte kändes jobbigt med skolan, och lovade att göra sitt bästa för att få mig att trivas.

Första dagen i skolan.
Onaturligt snabbt fick jag kontakt med så många fina människor, men det förstod jag inte då.
"Ha, det är såhär dom beter sig nu första dagen. Resten av det här läsåret kommer jag inte finnas till".
När jag sedan möttes av det varma bemötandet, leénden och hälsningar varenda morgon började en sådandär svag tillit byggas upp.
Men jag hade redan en såpass stark mur av självförsvar uppbyggd över mig. Skulle jag våga riva den?

Tack vare en sådan fin klass så vågade jag det. Den hårda byggnaden raserades och för första gången log jag på riktigt innanför skolväggar.
Jag såg framemot att gå till skolan på morgonen.

Klassfotografiet, jag minns fortfarande vilken dag det var. 9 september.
Pyjamasutklädnad, och min fina kudde som jag av någon anledning inte fick hålla upp.
I slutet av dagen orkade jag inte ta med mig kudden hem så den var där i skåpet under x antal månader.
När jag, fina Petra och fina Lisa satt och åt lunch där efter skolfotografiet så kom skolfotografen och tog bild på oss till framsidan. Det var första gången jag fick vara med på något sådant. Töntigt, men jag var lycklig.
Och efter lunchen var jag och Petra ungefär 30 minuter sena till tyskan, men jajjaaa :)
Vi hade nån cpvikarie då som började tjafsa med mig för att jag inte hade penna med mig. Eller något sådant. Hihihi.

Jag minns rökpauserna ute i kylan,
jag minns armbrytning,
jag minns träslöjden (undrar om min halvfärdiga pall är kvar..?)
jag minns när vi såg En Riddares Historia på SO:n (favoritfilmmmm)
jag minns när vi såg något på engelskan, någon film som det regnade i och när den var slut trodde alla att det regnade ute också hahaha.
Jag minns leken på rasterna, den när man klappade i bordet och sa ett ord var.
Jag minns känslorna.
Jag minns hemkunskapen, hur "bra" jag var på att diska. Hahah, förlåt frida (A)
Jag minns när allting var som bäst.
Jag minns när allting förstördes igen.

Det är här sjukdomen kom in. Bältrosen, en virussjukdom som fick för sig att vända upp och ner på allting.
(FYI , jag sitter och gråter)
När 8A fortsatte gå som vanligt i skolan, slitas med läxor och lärare och långa dagar.
Låg jag inne på sjukhus med personlighetsförändringar, 10 tabletter om dagen, ångestattacker och hjärnhinneinflammationer.
Hela tiden under förnekelse från min egen sida - vad gör jag här egentligen, jag är inte sjuk! Jag måste till skolan, fattar ni inte det?

Jag började gå i Studion men jag klarade inte det. Stressribban låg ungefär 1 millimiter över marken och jag klarade knappt av att tänka.
Istället för att kämpa med ämnena gick jag hem i ångest.
Jag förstod ingenting, förstod inte vad det var jag hade gjort för att förtjäna det.
Byta ut tilliten mot sjukhussängar och en hjärnsjukdom.
Whatthefuck liksom?!
Jag ska inte skriva så mycket mer, men från och med tiden jag försvann från klassen tills nu, har jag kämpat med att bearbeta bort det. Saknaden.
Okej, jag flyttade och fick lämna klassen. So what? Det är ju bara det jag gjort under hela skoltiden och jag har aldrig reagerat såhär?
Fattar ni då hur jävla stort intryck ni gjorde?
Med ni menar jag min gamla klass. Ni vet vilka ni är.
Jag gjorde säkert inte ett intryck på er, men ni lärde mig att det finns bra skolor. Det finns klasser man kan känna sig välkommen i.
Det finns hopp!
Jag ville verkligen spendera hela resten av högstadiet med er och slippa flänga igenom ännu en till flytt.
Men nej hörredu melissa olycksdrabbad waller - det blev inte så.
Det var väll meningen att under 9 (10) skolår byta skola i varje årskurs. Helst byta kommun också, bara för att det går också!

En del saker kan man ändra på, men jag kan aldrig få årskurs åtta tillbaka.
Jag hade inte kunnat göra någonting för att få sjukdomen ogjord. Det var alltså den som slet mig ifrån bräntis. Absolut inte mitt egna val.

Det känns så otroligt längesedan, jag menar, minns ni ens åttan? Vad ni hade för kläder på er vissa dagar etc?
Jag minns. Minns vissa kläder vissa hade på sig vissa dagar.
Minns var mitt skåp var, och mitt pimpade lås. - käften, det var snyggt med GHklistermärke ;)


Jag hälsade på er i februari i år och det korta besöket gav mig verkligen ny kraft.
Att möta allihopa igen och faktiskt se reaktioner, allt från stora leenden till bashars "vafan gör du här :OO" HAHAHA bashar alltså. Kommer ihåg när vi såg "en riddares historia" och när någon snubbe i filmen knycklade ihop ett gräs i fängelset och bashar utbrister "HAHAHA SÅ TOG HAN MED SIG ETT GRÄSSTRÅ!",
helt random men fyfan vad jag skrattade.
Skrattade gjorde jag ofta där.
Det blev det mindre av efter just oktober - 08.
Men ni finns alla kvar, och nu skiljs ni allihopa ifrån varandra. Jag önskar verkligen att jag hade fått skiljas ifrån er på ett sådamt familjärt sätt. Men man får inte alltid vad man önskar.

Om nu någon fd.bräntiselev orkat läsa igenom det här så hoppas jag att mitt meddelande framgått -
TACK för allting. Ni anar fan inte, men under dom få månaderna så byggde ni upp mig nåt så otroligt.
Vissa hade jag bättre kontakt med, men jag glömmer ingen av er. Ni betyder alla någonting för mig för det var just den klassen som lärde mig att lita på människor igen.


Jag förstår inte vad för gott som kunde komma ut ur bältrosen,
kanske det här? Att jag har en historia att berätta?
Eller flera historier är det ju. Och det här var en av dom - saknaden till 8A.
Hoppas bara att någon orkat läsa igenom det för det tog ett jävla bra tag och jag gråter fortfarande.


peace.